Sverige har drabbats av högsommar, fotbolls VM är över för denna gång och nu är vi många som går och väntar på att hockeyn ska dra igång. Och alla har vi drömmar och förväntningar på just vårat lag. Att den här säsongen ska bli bättre än den i fjol eller lika bra om man bor i Växjö.
Vi drömmer oss ofta bort från verkligheten och drömmer om en ljus framtid. Så har det alltid vara och så kommer det med största sannolikhet alltid att förbli. Drömmar varken kostar, inte heller är det någon som kan påverka våra drömmar så länge vi stannar kvar i våra drömmar.
Oavsett vad man bygger för framtidsversioner så gör man det med förhoppningar och drömmar, att det man kämpat samt slitit för ska bli verklighet. Man har byggt upp städer där företag etablerat sig med drömmar om en ljus framtid. Folket som bor på platsen eller flyttat dit har sina drömmar men ofta blir det tyvärr inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.
Vi har sett städer växa fram, där man byggt vackra hus med vackert glänsande fasader, med industrier som etablerar sig och där optimismen flödar och där folk trivs och tror på en ljus framtid. Men tiden brukar alltid ha sin egen lilla gång och tiderna förändras likt städerna tillsammans med folket. Industrier läggs ner, folk blir arbetslösa, de en gång så vackra fasaderna skiner inte längre utan står där gråa av industrisot eller av damm från gruvdriften. Fabrikerna står tomma och övergivna, där glasrutor krossats och bara minerna av framgången finns kvar.
Uppe på Sätraåsen finns även drömmar om en ljus framtid. Man bygger ett nytt lag inför den kommande säsongen. Byggherren med sina medhjälpare har planerat, inhandlat, satsat pengar och förhoppningsvis tagit lärdom av tidigare satsningar som inte riktigt gick som man i drömmarna hade hoppats. Visst hade man en framgång 2017 där man dock inte riktigt nådde ända fram. Man slog sig till ro och drömmarna levde vidare om en ännu bättre 2018.
Men åter igen fick vi uppleva att drömmar och verklighet inte riktigt går hand i hand. Framgången från 2017 förbyttes mot ett 2018 som inte alls gick som man drömt och hoppats på. Fasaderna som åter börjat skina och glänsa i solljuset byttes snabbt till en grå skitig fasad och en vardag där invånarna åter fick se sina drömmar gå i kras. Man vaknade ur sin dröm till en ny tung verklighet.
Nu sitter jag här igen och drömmer om en ny framgång, jag drömmer åter om den tid på 60 och 70 talet då stadens hockeyhjältar gav oss både hopp och glädje. Jag drömmer mig bort till den tid då Gävle dominerade hockeyn och där pokaler lyftes till skyarna var och vartannat år uppe på Sätraåsen.
Jag lutar mig åter tillbaka i solstolen och drömmer mig bort, bort till en tid där framgång och glädje fanns men där jag åter känner en oro att när jag åter öppnar ögonen så får jag se en stad där fasaderna fortsatt står där gråa och skitiga av sot och damm från de nedlagda industrierna vars lokaler står tomma och övergivna och där invånarna kämpar vidare i sin gråa vardag för sin överlevnad trots lovord om framgång från herrarna uppe på Sätraåsen.
Jag tror dock att jag stannar kvar i drömmens värld.
Bosse Andersson
